1. Tuta ofta. Det är väldigt vanligt att tuta, även fast bilen framför/bredvid inte gör någonting fel. Amerikaner gillar helt enkelt att tuta, och ja, jag har börjat göra exakt samma grej.
2. Använda stopskyltar som väjningsplikt. Inte ens polisbilarna stannar. I Sverige var jag jättenogamed detta, men där finns dem ju inte i varenda korsning heller. Här är flervägskorsningar vanligare än rondeller i Varberg så man blir ju lite trött på dem efter ett tag. Så ja, jag härmar polisbilarna när dem gäller detta (dock bara när jag vet att det är helt utan fara).
3. Zick-zacka fram på motorvägen. Det spelar liksom inte så stor roll vart man kör om, eller hur fort man kör i vilken fil. Skulle tro att man inte får köra om i filen längst till höger men det är det inte många som bryr sig om, bara man tar sig fram fort.
4. Alltid köra för fort. Ja, vad ska man säga? Hastighetsgränsen på motorvägen är 65 mph, men dem flesta kör minst 70. Så det är bara att trycka lite extra på gasen och smälta in i den övriga trafiken så gott det går. 
 

hur man kör bil som en amerikan

Tankar och funderingar 3 kommentarer
1. Tuta ofta. Det är väldigt vanligt att tuta, även fast bilen framför/bredvid inte gör någonting fel. Amerikaner gillar helt enkelt att tuta, och ja, jag har börjat göra exakt samma grej.
2. Använda stopskyltar som väjningsplikt. Inte ens polisbilarna stannar. I Sverige var jag jättenogamed detta, men där finns dem ju inte i varenda korsning heller. Här är flervägskorsningar vanligare än rondeller i Varberg så man blir ju lite trött på dem efter ett tag. Så ja, jag härmar polisbilarna när dem gäller detta (dock bara när jag vet att det är helt utan fara).
3. Zick-zacka fram på motorvägen. Det spelar liksom inte så stor roll vart man kör om, eller hur fort man kör i vilken fil. Skulle tro att man inte får köra om i filen längst till höger men det är det inte många som bryr sig om, bara man tar sig fram fort.
4. Alltid köra för fort. Ja, vad ska man säga? Hastighetsgränsen på motorvägen är 65 mph, men dem flesta kör minst 70. Så det är bara att trycka lite extra på gasen och smälta in i den övriga trafiken så gott det går. 
 
Jag fick några frågor på mailen för ett tag sedan som jag även tänkte ta upp här, ifall det finns fler som funderar över samma saker. Vill ni ha svar på en fråga kan ni alltid skicka en kommentar eller skicka ett mail.
 
Först undrar jag, är det bra att ha erfarenhet av barn innan man åker?
Svar: När man ska åka som AuPair måste man ha minst 200 h erfarenhet av barn i olika åldrar. Jag själv har praktiserat på förskola, varit barnvakt och varit volleybolltränare. Man kan räkna med den mesta kontakten med barn, men minst 200 h måste vara med barn utanför släkten. Att få ihop dess timmar kan kännas jobbigt och kanske ta lång tid för vissa men det är som sagt ett måste. T.ex. praktik på ett dagis några eftermiddagar/vecka ger snabbt bra erfarenhet och timmarna som krävs. Mitt tips är att hitta vilken åldersgrupp man vill jobba med och sedan försöka få ihop timmar med just de åldrarna. Är man inte intresserad av små barn finns det ingen anledning till att spendera tid på en förskoleavdelning för små barn. Ifall man gillar att arbeta emd lite äldre barn är fritids eller kanske en simskola ett bättre alternativ. De flesta organisationer/föreningar, skolor eller förskolor tar gärna emot praktikanter. Självklart är det viktigt med mycket erfarenhet, men det finns ingenting hemma som kan förbereda dig för det du kommer jobba med här, även fast barnvakt är det närmaste du kan komma. Personlig lämplighet brukar vara det viktigaste för värdfamiljerna, i en bra blanding med rätt erfarenhet. 
Första stoppet för alla aupairer inom Cultural Care, St John's University på Long Island.
 
Min andra fråga är, jag är nervös att barnen inte kommer tycka om mig, hur gör man för att undvika det? 
Svar: Det finns absolut ingenting att oroa sig för där. Jag har inte stött på eller hört om några värdbarn som inte gillar sin AuPair. Tvärt om är dem stolta, nyfikna och väldigt kärleksfulla. Detta beror ju självklart på hur du beter dig mot barnen, men ger du dem kärlek kommer dem absolut ge dig det tillbaka. Det kan bero lite på ålder på barnen, större barn visar mindre, men kärleken finns fortfarande där. Mitt äldsta vb är 11 och börjar helt klart bli en typisk tonåring. Men dem stunderna han verkligen visar sin kärlek är väldigt värdefulla. 
Lilla R och jag, mitt lilla busfrö.
 
Min tredje fråga är, bör man vara superduktig på matlagning? 
Svar: Man behöver absolut inte vara en mästerkock, men grundläggande kunskaper i köket skulle jag säga är nödvändigt. Men matlagningen här (iaf i min värdfamilj) skiljer sig väldigt mycket från i Sverige. Man lagar inte så mycket helt från grunden, utan det är mycket som värms upp. Jag behöver nästan aldrig laga mat, det har kanske hänt en handfull gånger sedan jag kom hit och barnen i denna familjen är ganska lätta att mata. Det beror helt på vad din framtida värdfamilj vill ha av dig. Jag har vänner som måste laga mat varje dag som end el av jobbet men även andra som mig, som aldrig behöver laga. Min värdfamilj ser det inte som mitt jobb att laga mat och dem gör det hellre själva.
Ikeas köttbullar, väldigt uppskattat av mina värdbarn. Supersmidigt, man behöver inte ens rulla dem själv. 
 
Upplevde du att det blev stelt mellan dig och din familj som du bor hos, typ när du kom till flygplatsen och träffa dem för första gången?
Svar: Nej inte stelt alls. Jag är fjärde AuPairen (och den sista) så familjen är van vid att ha någon utomstående som lever och bor med dem. Jag tror att det spelar en stor roll i hur dem tog hand om mig i början osv. Andra dagen åkte vi direkt iväg och dem visade mig runt, det kändes viktigt för att börja bygga upp något bra med hela familjen. På flygplatsen var alla nervösa, jag men även familjen. Men det släppte väldigt snabbt, fortfarande lite spänt men allt flöt på bra. Självklart var det nervöst att möta sin familj man ska bo med ett år framöver men det finns inget att vara nervös över.
Min första vy över LA, en stad jag har lärt mig att älska. 

frågor

Q&A 2 kommentarer
Jag fick några frågor på mailen för ett tag sedan som jag även tänkte ta upp här, ifall det finns fler som funderar över samma saker. Vill ni ha svar på en fråga kan ni alltid skicka en kommentar eller skicka ett mail.
 
Först undrar jag, är det bra att ha erfarenhet av barn innan man åker?
Svar: När man ska åka som AuPair måste man ha minst 200 h erfarenhet av barn i olika åldrar. Jag själv har praktiserat på förskola, varit barnvakt och varit volleybolltränare. Man kan räkna med den mesta kontakten med barn, men minst 200 h måste vara med barn utanför släkten. Att få ihop dess timmar kan kännas jobbigt och kanske ta lång tid för vissa men det är som sagt ett måste. T.ex. praktik på ett dagis några eftermiddagar/vecka ger snabbt bra erfarenhet och timmarna som krävs. Mitt tips är att hitta vilken åldersgrupp man vill jobba med och sedan försöka få ihop timmar med just de åldrarna. Är man inte intresserad av små barn finns det ingen anledning till att spendera tid på en förskoleavdelning för små barn. Ifall man gillar att arbeta emd lite äldre barn är fritids eller kanske en simskola ett bättre alternativ. De flesta organisationer/föreningar, skolor eller förskolor tar gärna emot praktikanter. Självklart är det viktigt med mycket erfarenhet, men det finns ingenting hemma som kan förbereda dig för det du kommer jobba med här, även fast barnvakt är det närmaste du kan komma. Personlig lämplighet brukar vara det viktigaste för värdfamiljerna, i en bra blanding med rätt erfarenhet. 
Första stoppet för alla aupairer inom Cultural Care, St John's University på Long Island.
 
Min andra fråga är, jag är nervös att barnen inte kommer tycka om mig, hur gör man för att undvika det? 
Svar: Det finns absolut ingenting att oroa sig för där. Jag har inte stött på eller hört om några värdbarn som inte gillar sin AuPair. Tvärt om är dem stolta, nyfikna och väldigt kärleksfulla. Detta beror ju självklart på hur du beter dig mot barnen, men ger du dem kärlek kommer dem absolut ge dig det tillbaka. Det kan bero lite på ålder på barnen, större barn visar mindre, men kärleken finns fortfarande där. Mitt äldsta vb är 11 och börjar helt klart bli en typisk tonåring. Men dem stunderna han verkligen visar sin kärlek är väldigt värdefulla. 
Lilla R och jag, mitt lilla busfrö.
 
Min tredje fråga är, bör man vara superduktig på matlagning? 
Svar: Man behöver absolut inte vara en mästerkock, men grundläggande kunskaper i köket skulle jag säga är nödvändigt. Men matlagningen här (iaf i min värdfamilj) skiljer sig väldigt mycket från i Sverige. Man lagar inte så mycket helt från grunden, utan det är mycket som värms upp. Jag behöver nästan aldrig laga mat, det har kanske hänt en handfull gånger sedan jag kom hit och barnen i denna familjen är ganska lätta att mata. Det beror helt på vad din framtida värdfamilj vill ha av dig. Jag har vänner som måste laga mat varje dag som end el av jobbet men även andra som mig, som aldrig behöver laga. Min värdfamilj ser det inte som mitt jobb att laga mat och dem gör det hellre själva.
Ikeas köttbullar, väldigt uppskattat av mina värdbarn. Supersmidigt, man behöver inte ens rulla dem själv. 
 
Upplevde du att det blev stelt mellan dig och din familj som du bor hos, typ när du kom till flygplatsen och träffa dem för första gången?
Svar: Nej inte stelt alls. Jag är fjärde AuPairen (och den sista) så familjen är van vid att ha någon utomstående som lever och bor med dem. Jag tror att det spelar en stor roll i hur dem tog hand om mig i början osv. Andra dagen åkte vi direkt iväg och dem visade mig runt, det kändes viktigt för att börja bygga upp något bra med hela familjen. På flygplatsen var alla nervösa, jag men även familjen. Men det släppte väldigt snabbt, fortfarande lite spänt men allt flöt på bra. Självklart var det nervöst att möta sin familj man ska bo med ett år framöver men det finns inget att vara nervös över.
Min första vy över LA, en stad jag har lärt mig att älska. 
Jag har på senare tid fått en del frågor om förlängning, varför jag valde att inte göra det osv. Så svaret kommer här, i ett separat inlägg.
För ett ganska bra tag sedan fick jag ett mail om förlängnig, att det var dags att börja fundera i dem banorna. Men för mig var det självklart från början. 1 år räcker för mig. Man kan välja att förlänga 6, 9 eller 12 månader antingen i sin nuvarande familj om dem vill ha kvar en eller i en annan. Men som sagt, jag har aldrg övervägt detta då det känts självklart att åka hem i januari när mitt år är slut. 
Jag känner mig färdig med jobbet, jag visste att det skulle bli en utmaning innan jag åkte, detta var en grej som var helt olik mig. Men jag är glad och stolt över att jag åkte, att jag tog denna chansen och att jag vågade. Men jag börjar mer och mer räkna ner dagarna, och mer och mer fantisera över mtt kommande liv hemma. Jag är inte riktigt färdig här än, finns en del saker kvar på listan, men just nu lockar Sverige väldigt mycket. 
Mitt liv som jag skapat här borta har vart över alla förväntningar jag någonsin låtit mig själv att ha. Alla vänner jag har fått och alla upplevelser.  Självklart hade jag kunnat stanna kvar längre och skaffat fler kompisar och upplevt mer grejer, men detta är ett jobb och känner jag att jag intr kan ge 100% ska jag åka hem. USA är på många sätt ett fantastiskt land, här finns verkligen allt. Att ens få uppleva en bråkdel av vad detta landet har att erbjuda känns som en lyx som få har. 
Men åter till förlängningen, jag känner mig klar, inte med USA, men med jobbet. Att vara AuPair sliter, även fast jag jobbar ca 25 h/vecka är det allt runt om kring som är jobbigast. Så när januari till slut är här kommer jag sätta mig på mitt plan hem med en enorm glädje och stolthet, jag klarade det och nu börjar nästa kapitel.
 

mina tankar

Tankar och funderingar 3 kommentarer
Jag har på senare tid fått en del frågor om förlängning, varför jag valde att inte göra det osv. Så svaret kommer här, i ett separat inlägg.
För ett ganska bra tag sedan fick jag ett mail om förlängnig, att det var dags att börja fundera i dem banorna. Men för mig var det självklart från början. 1 år räcker för mig. Man kan välja att förlänga 6, 9 eller 12 månader antingen i sin nuvarande familj om dem vill ha kvar en eller i en annan. Men som sagt, jag har aldrg övervägt detta då det känts självklart att åka hem i januari när mitt år är slut. 
Jag känner mig färdig med jobbet, jag visste att det skulle bli en utmaning innan jag åkte, detta var en grej som var helt olik mig. Men jag är glad och stolt över att jag åkte, att jag tog denna chansen och att jag vågade. Men jag börjar mer och mer räkna ner dagarna, och mer och mer fantisera över mtt kommande liv hemma. Jag är inte riktigt färdig här än, finns en del saker kvar på listan, men just nu lockar Sverige väldigt mycket. 
Mitt liv som jag skapat här borta har vart över alla förväntningar jag någonsin låtit mig själv att ha. Alla vänner jag har fått och alla upplevelser.  Självklart hade jag kunnat stanna kvar längre och skaffat fler kompisar och upplevt mer grejer, men detta är ett jobb och känner jag att jag intr kan ge 100% ska jag åka hem. USA är på många sätt ett fantastiskt land, här finns verkligen allt. Att ens få uppleva en bråkdel av vad detta landet har att erbjuda känns som en lyx som få har. 
Men åter till förlängningen, jag känner mig klar, inte med USA, men med jobbet. Att vara AuPair sliter, även fast jag jobbar ca 25 h/vecka är det allt runt om kring som är jobbigast. Så när januari till slut är här kommer jag sätta mig på mitt plan hem med en enorm glädje och stolthet, jag klarade det och nu börjar nästa kapitel.